En helt vanlig måndag, det var det idag. Men inte mig emot. Som småbarnsförälder finns det en viss lättnad i måndagar, speciellt efter en lång vecka med vabb av både sig själv och ett barn bakom sig. Jag tog på mig skjorta, finskor och min nya jacka jag köpte i Köpenhamn. Älskar den! Det är två veckor kvar till jullovet tar vid och det ska bli så innerligt skönt. Tre veckor av lugnt och skönt. Det är en annan typ av jul som väntar, den första efter vår Rolf gick bort. Och jag slås av hur närvarande sorgen är fortfarande även om den inte är lika akut som i somras. Jag har tidigare bara förlorat personer som inte var en del av mitt liv och min vardag, men som lämnat andra sår förstås. Jag minns en terapeut från når min pappa dog som sa ”det är skillnad att sörja någon man har kärleksfulla minnen med än någon man inte har det med”. Som en förklaring till varför sorgen då var så svårbegriplig och diffus. Jaha, tänkte jag då och fattade inte vad hon menade fullt ut. Men det gör jag nog nu. Ett särskilt tomrum uppstår och minnena man har kvar är på något sätt både smärtsamma och fina. Smärtsamma för de aldrig kommer igen och fina för allt de hann vara. Det känns som allt är kvar fast det tagit slut. Jag vet inte, jag svamlar kanske, men jag sa ju det. Sorgen och tankarna dyker upp lite sporadiskt. Och samtidigt ska julgran köpas, lussebullar ska bakas, grisen kokas och livet är som livet är. Jul eller inte!
