Anton tog ett beslut åt familjen igår. Han packade ihop oss, satte oss i bilen och körde till huset. Jag säger det så för jag sa ”jag är för trött för att göra det allra minsta än mindre ta ett beslut”. Jag har varit så otroligt sjuk hela veckan och det håller i sig. Jag orkar inte ha översikt över vad som behövdes göras. Och egentligen, om jag ska vara ärlig, är jag nog rätt trött på det generellt. Men nu hade jag en förkylning att gömma mig bakom. Vi har grävt om bäcken och försökt leda bort allt vatten på ett rimligt sätt. Huset ligger ju i en dal så allt vatten rinner naturligt ner till oss. Tacksamt år 2018 när vår trädgård fortfarande var grön utan ett uns bevattning när alla andras var gula. Hur som helst. Jag minns inte om jag redan sagt det men bäcken rann under ladan innan och nu gör den inte det. Det har blivit så himla vackert och fint! Men. När vi rullade in på uppfarten såg jag direkt att där var vatten framför ladan. Igen. Gode gud. Mitt hjärta (aka orken) sjönk. Var i helvete kommer vattnet ifrån? I alla år har det blivit översvämmat vid ladan men vi har trott att vattnet fastande där naturligt vid regn men nu när det inte fanns gräs där och vi faktiskt dränerat upptäckte vi ytterligare ett rör. Under ett sten. Under marken. Där någon visserligen lagt ett rör för dränering men som pumpade ut vatten rakt mot ladan. Wtf, Torsten! (aka han som hade huset innan. Det var även han som ex slog in glashuset i panel och gipsskivor). Det var bara att ringa grävaren igen. Det var väl ändå tur att solen sken igår. För jag kände hur all ork rann ur mig. Något jag sällan skriver om här av olika anledningar (ex att det är ett priviligum att ens ha ett sommarhus och att det faktiskt är en reell ”konflikt” i vår familj ibland) är utmaningarna med detta huset. Allt har blivit dyrare som bekant. Så även denna dröm. Mellan kostnader, tidsbristen, orkbristen och annat så är, för mig, saker inte lika självklara här. Kommer barnen vilja vara här nu när de är större? Orkar vi renovera? Har vi råd? Vill vår familj vara här? Orkar kompisar komma på besök? Orkar vi? Som sagt, det är ju ”trevliga problem” att ha, jag förstår det. Men tänker att ni läser denna bloggen för att få följa med. Och det vore varken genuint eller intressant om jag inte skrev om verkligheten i lite större utsträckning än bara ”kolla så fint allt är” (dock varken kan eller bör hela livet författas här). Men några tankar från en kvinna mitt i livet som funderar på val man gör längs vägen. För val gör man. Men gud som vi öst in kärlek, tid, energi, minnen och pengar i detta ställe. Inget man ger upp i en handvändning. Vi får se, men kanske ska jag vinna över denna förkylningen först och främst medan Anton sätter upp vinterbågarna på fönsterna. Kändes som vi precis tog ner dom.
