Anton fick ett SMS av en vän. Direkt efter vår gemensamma gympa vi har tillsammans med några vänner och våra barn. ”Du måste inte orka allt”. En sån enkel mening som kom precis i rätt tid. Livet består av jobb, logistik, drömmar, stundande semester, söndriga prylar, en värld som brinner, en framtid som skiftar nyanser varje gång en president nyser, AI kollegor, yoga, oro för föräldrar, bonusföräldrar som passar ens barn som de är ens egna barnbarn, sura miner när man inte får glass, tjat tjat tjat från både stora och små och när ska Augusta sover över? Jag snäser av barnen för min hjärna kokar och jag dansar i köket när morgonen gryr, vakna allihopa!!! Det är maj för tusan. 20 grader ena dagen, svinkallt andra. Som att även vädret är allierad med Trump, men vi vet ju att Trump inte är en vän till vårt klimat. Hur ska våra barn ha det sen? Hur har världens barn det nu? Allt rör sig som på en motorväg i huvudet på nätterna. Man måste inte orka allt samtidigt som allt är alltid. Detta stora lilla liv som levs. Som gör att jag glömmer svara på SMS, ställer in med kort varsel, säger förlåt, skäms men däckar på soffan innan jag orkar samla ihop mer kraft. Och tänker, i en naiv tröst, att imorgon ska jag säga hej på bloggen.
