Nu är det snart en vecka sen vi lämnade Marina Di Andorra. Vår strand- och badsemester-del av tågluffen. Vi hade hyrt ett Airbnb så nära stranden det bara gick. Ville vakna och somnade till havet. Tyvärr hade Algot hunnit få vatten i öronen från allt badande i Como och hade således väldigt ont. Vilket gjorde familjen både trött (ingen sov) och badandet mindre fritt. Först blev jag besviken men släppte det ganska snabbt. Det tjänar ingenting till och vi hade 5 härliga dagar trors allt. Mina barn älskar att bada och det kändes skönt att stanna lite längre på ett och samma ställe. Men tiden har varit ovanlig på denna resan. Som att vi först oss i andes dimensioner. Strandkulturen är minst sagt annorlunda i Italien. Detta var italienarnas sommarbas eftersom det ligger så nära Milano osv. Solstolarna bokades i Mars och stranden inte lika fri som hemma. Vi tog stenarna. I slutet av veckan började Idun längta hem. Grät en skvätt när tröttheten tog över och mellan hennes tårar och Algots öron kände jag mig matt. Men så såg jag denna bilden i min kamerarulle. Idun var så pepp när vi kom fram och glad att hon inredde ”deras” rum och hängde upp alla deras kläder. Allt inte är dåligt hela tiden och allt är inta bra hela tiden. Tröstande tanke tycker jag! Det var så otroligt varmt eftersom temperaturen var densamma hela dagen, ingen vind och lite fuktig. Men vår sista dag gick vi upp tidigt för att hinna tåget och då var stranden underbar. I detta liv sov jag till sent, nästa kanske jag går en morgobpromenad. Idun tog denna bilden på mig. Tyckte den blev fin. Men som vi kvällsbadade. Då hade alla parasoller åkt hem och vi hade stranden och havet för oss själva. Ett varmt medelhav halv nio på kvällen bor i oss nu. Något som känns ganska speciellt är att minnen på denna resan är bara vår lilla familjs. Snart är det minnen med kompisar som dominerar men just nu. Nu har vi detta. Marina di Andora kanske inte var tjusigast i stan. Ganska 80-taligt semesterort. Hade vi varit lite piggare hade vi kanske gjort lite mer utflykter till närliggande byar men om man gav sig hän til viben kunde man gilla den också. Vi åt lunch ute och lagade kvällsmat hemma. Anton gick till köttbutiken, ostbutiken och grönskadbutiken. Solen gick ner bakom oss vilket gav oss dessa pastelliga kvällarna. Lena och mjuka att förlora sig i. Men näst sista dagen gav Algots öron upp och vi tog en paus från strandlivet och tog bussen till Cervo. Där var allt annat än 80-tal! Mer det Italien vi svenskar drömmer om. Den är listat som en av Italiens vackraste byar. Tog ca 10 min med buss att åka dit. Och visst kunde man förstå titeln. Trappor och åter trappor men åh så vackert vart man än vände blicken. Till och med Algot - som klagade extremt mycket på alla trappor- sa ”mamma här är väldigt fint”. Vi hade siktet inställt på ett hitta lunch, mycket var stängt denna dag, men till sist hittade vi ett gammalt pars resturang med utsikt över havet. Kände mig så nöjd att vi kom iväg. Eftersom vi var trött efter några sömnlösa nätter var det nära att vi gav efter för tröttheten men ibland ska man bara iväg och upp. Och det var vi alla glada för. Ännu ett vackert ställe att ta med oss hem.
