<div> </div> <div> <div> <div> </div> <div> </div> <div> <div> </div> <div> </div> <div> <div> </div> <div> </div> <div>Idag blir de här små fötterna en månad gammal. Han är fortfarande så himla liten att jag knappt kan förstå det - ändå tycker jag han har blivit så... stor. När vi är ute och spatserar och folk utbrister "oj, det var en ny en" svarar jag oförstående "nej, han är fyra veckor". Han är bautastor och jättegammal i mitt hjärta (huvudet måste ibland påminna mig om att han fortfarande är en minis). </div> <div> </div> <div>Så, hur har den här månaden varit då? </div> <div> </div> <div>Jo, explosiv. </div> <div> </div> <div>Minst en gång om dagen hojtar jag till Anton " DET HÄR ÄR VÅR SON KAN DU FÖRSTÅ !". Ibland när han sover och jag äter lunch med ryggen till och han helt plötsligt vaknar med ett argint skrik flyger maten i luften eftersom han helt enkelt skrämmer skiten ur mig. Jag flyger upp från stolen med ansiktsuttrycket "JUST DET, JAG HAR ETT BARN SHIT POMMES FRITES". Geniunt chockad. </div> <div> </div> <div>Helt plötsligt kan jag förstå varför prins Daniel är så välciterad med hans numera legenariska uttalande om att känslorna är "lite all over the place". För dom är verkligen det. Dom är överallt - råa och kraftfulla. Dom tar sig förbi allt, det går inte att förtränga eller ignorera. Dom kokar i mig som aldrig förr och jag försöker bara följa med så gott det går. Låter det som behöver kännas kännas. Men det här vattenfallet av känslor gör också att en dag kan kännas som tre veckor. Det hinner gå en evighet på en dag. Allt på grund av en fyra kilos sötad köttklump. </div> </div> </div> </div> <div> <div> </div> </div> </div>
