Detta är en av mina favoritbilder på mig och Algot. Inte för att det nödvändigast är den finaste, utan för det känns som vi ska ut i krig. Enade. Och man jävlas inte med oss. Och så har det många gånger känts. Han och jag. Idag fyller Algot fyra år. Hans stora dag. Men också lite min, i alla fall i hjärtat. Årsdagen av min förlossning, hans födelse. Och av sig själv blir det till att man minns, tänker tillbaka, tar hand om det som var, klappar försiktigt på allt man inte visste då. Tänk vilken eld han väckte i en. Med tiden ser man en del man gått igenom med nya, snällare ögon. Jag skulle fylla 28 år när Algot föddes. Och när jag tittar på den här bilden, när vi båda var så små och aningslösa, så blir jag stolt över oss. Bra jobbat liksom. Hurra för oss. Grattis Sötnos!
