För en dryg vecka sen var vi hemma hos Antons föräldrar i Kvidinge. Mest för att plocka svamp men också för att få till en klipptid. Lotta, Antons mamma, är den enda som klipper Algot. Dels för att jag inte vågar - det räckte med den gången jag klämde hans haka när vi skulle knäppa cykelhjälmen. Och dels för att Lotta är rutinerad. Men första uppgiften var att fånga virvelvinden. Där fick alla hjälpa till. Sen; mut mut mut. Eftersom det inte är så lätt att klippa en tvååring. Får det lov att vara lite Ipad kanske? Napp? Javisst! Och se för guds skulle till att vara flera i rummet. Vi var fyra vuxna på ett barn, hehe. Tjoff. Det var dags. Hans fina lockar var redan ett minne blott ändå. Dom var fångade i stora tovor, omöjliga att borsta loss. Farfar "hjälpte" till. Även fast Algot nog är både van vid och fullkomligt älskar hans påhitt. Kolla Algot, en vindruva!!! Mer mut. Efter en riktig Edward Scissorhand-klippning, en lock i taget med saxljudet klingandes för varje tuss så var det dags för the good stuff. Alla vet det. Schamponeringen. Kolla mysungen! Och hans öga! Det var en dag innan vi gick till vårdcentralen och fick det bekräftat att det var borrealia. Efter en snabbdusch var det på det igen. Så i farten att man knappt hinner se honom. Men jag ger inte upp mina foton. Det gäller att stå på sig. Även om dom är på språng. Sånt jäkla håll i gång hemma hos farmor och farfar alltså. Men summa summarum då? Mitt bästa tips när det kommer till att klippa en tvååring är nog ändå att helt enkelt sänka ambitionen. Jämna längder och en tillrättalagd frisyr ska dom ändå ha resten av livet sen. Sen var de som om vi tog en ny unge med oss hem. Men visst blev det fint ändå?
