Är man inte orolig, orolig att något skall hända när man är gravid? frågar någon jo, man håller andan minns hur jag långsamt smekte magen när någon beskrev sin som en karusell medan Algot, mest gav en high five då och då brukade dricka ett glas vatten varje morgon för att väcka honom för fem minuters ro känslan av att ha satsat allt oj oj, vilken kraft det tar men framför allt - den slutar inte oron rädslan som sitter som en klump i halsen den brännande känslan bakom ögonen när man synar sitt barn i varje söm är han okej? är han närvarande? pratar han? kommer han bli älskad? lycklig? hitta sin passion? ha vänner, framgång ser han ordentligt? Kan han gå? två gånger har jag stått hulkandes på akuten ena gången med en remiss i handen andra gången med en nästintill okontaktbar Algot i famnen då, innan han piggnade till från vätskebristen och läkarna kom in i rummet så hann jag tänka, dör han så dör jag man oroar sig för sitt barn, på ett helt nytt sätt än någonsin innan man tittar sig omkring fast man inte ska varför? för barn har ingen manual jag har aldrig gjort det här förut så när Algots (snälla rara och omtänksamma) förskola frågar om vi funderat på om han hör dåligt så rusar hjärtat ingen fara på taket egentligen ett hörtest och så vet vi även om det är en skitsak så tar hjärtat över förnuftet puts väck där i stunden och jag kommer på mig själv att titta på honom iakttar en lång stund från köket när han leker med sina bilar tänker, att aldrig har jag velat något så mycket som att han skall ha det bra
