Ensam hemma | Christin Clausen Bruuns blogg

Jag är ensam hemma för första gången på över sex månader. Det känns ovant men bekant. Visserligen har jag varit ensam här och där men inte en hel dag. Att dessutom ha hela lägenheten för mig själv, oh my. Jag känner mig framfusig och upprorisk. Algot finns i hela lägenheten men just idag gör jag som jag vill. En av de störigaste grejerna med bebislivet är att man blir störd i allt man gör. Halvskrivna sms, texter som aldrig når tangentbordet, olästa böcker på hög, bilder som stannar i kameran och alltid ett trekvartstädad kök. Jag vill så mycket men när Algot väl tar sina powernaps sätter jag mig ofta tungt i soffan och zappar. Dricker en kopp kaffe och äter en kaka. Andas och vilar hjärnan. Tyvärr sover Algot lika instensivt som han äter och är ofta fulladdad efter 20 minuter eller mindre. Vissa dagar blir jag imponerad över vad jag kan hinna med på den studen medan andra dagar känns det som två ultrasnabba minuter. Jag hade en lång lista på vad jag skulle göra idag. Jag hade stora planer på att hinna springa ifatt mig själv. "Jag kanske inte hinner städa köket idag för jag skall...", jag hinner inte rada upp min lista innan Anton lägger handen på axeln och säger "...du skall ta det lugnt" . Jag kommer att komma ifatt. Kanske inte idag, men jag kommer hinna. Idag är bara början.