Det är ironiskt att vårt förstaval till förskola var ett så kallat ute-dagis för precis som vi märkte när vi köpte sommarhuset märkte också Algots fröknar ganska snabbt att han hatar att vara utomhus varje gång jag hämtar är det samma visa han gillar verkligen inte att vara ute, säger de i mun på varann idag var första gången de ringde sen han började de skulle på utflykt och han vägrade sova, vägrade äta var ledsen som en tok när vinden blåste i ansiktet men han blir alltid glad när han kommer in igen ingen fara på taket men tack gode gud för det här grymma stället så oerhört tacksam att vi fick plats här och inte där tji fick vi och våra vuxenvärderingar men vem hade kunnat ana att vår son skulle ärva min gen - till Antons förtret? Hans skogsmulle- dröm krossas för varje vindkast undrar om det beror på att världen helt enkelt blir för stor när de är utomhus? van vid att alltid ha en trygg hand att hålla i blir en stor skolgård för mycket för hans lilla huvud? världen blir mer greppbar, lättare att förstå inom fyra väggar, kanske? eller så gillar han helt enkelt att kolla på tv precis som sin mor
