Algot älskar kameran nyfiken, klåfingrig säker han äger den stirrar in och igenom han fastnar inte i vinklar låter sig inte tyglas ibland oroar jag mig för framtiden då han förstår mer lägger en värdering i det som fastnar i maskinen vill att att han skall vara stolt fortsätta bestämma över kameran snarare än tvärtom det har varit både och för mig vägrade längre vara med på bild satte handen framför ansiktet enbart för att jag blev genuint ledsen varje gång bilden framkallades ser jag verkligen ut så? det var först i samband med bloggen som jag vågade ställa mig framför kameran men bara om jag var ensam i rummet och det är först det senaste året som jag vågar be Anton ta bild på mig eller be någon annan ta bild på oss jag låtsas inte som att jag inte påverkas av ideal förväntningar jag jobbar mig sakta bort ifrån det, även om det tar tid men det här, är i alla fall bättre än alternativet nu är jag med på festen, resan vardagen jag har en plats tar plats behöver längre inte titta bort vill inte titta bort ibland får jag frågan om det inte känns töntigt konstigt, obekvämt att ta bild på mig själv jo, ibland men jag har tränat och tränat tagit tusen bilder och nu är jag här bestämmer äntligen själv är boss i kontroll stolt och inte rädd för en maskin precis så som jag vill att Algot skall fortsätta va vill aldrig att han skall vända ansiktet bort om han inte vill vara med på bild så skall det vara av en annan anledning kanske en revolt protest mot hans föräldrars besatthet av dokumentation men aldrig för att han skäms för hur han ser ut det slutar här
