Planet skakar och det kommer oväntad turbulens. Jag som aldrig varit flygrädd översköljs nu av en hetsig och hänsynslös ångestattack. Jag vänder mig instinktivt till min mamma i sätet bredvid, med Algot i knäet, och gråter fram att nu känns det som om jag skall dö. Det är flera år sen sist men kroppen vet hur det går till. Det är som att ångesten sitter i muskelminnet. Läkaren från häromveckan ringer upp och säger att de vill göra ytterligare en kontroll på Algot, för att vara på absoluta säkra sidan. Jag som annars tycker det är dumt att måla fan på väggen, hör nu bara katastrof. Jag kan inte tänka logiskt utan skriker ut alla känslor rakt in i handflatorna. Det är som Algot försvinner i ett telefonsamtal. Sen min pappa dog har jag långsamt men säkert byggt upp mig själv och mitt liv igen. En byggsten i taget för att helt plötsligt titta upp och vara här, mitt i smeten, med min man, min bebis och vårt underbart normala liv. Inga kriser eller avgrundsdjupa sorger. Bara bra. Jag är så glad att jag satsade och orkade ta i igen. Att jag vågade resa mig upp. Samtidigt blir jag yr av tanken på vilka risker jag lever med varenda dag. Hjärtat klappar snabbare för varje dröm som går i uppfyllelse. Exalterad och tacksam men samtidigt livrädd. Jag är så van vid knäppheter, kriser och sorger att jag har svårt att vila i tanken att allt blir bra. Min autopilot är alltid på. Alltid beredd på att få min beskärda del. Så när planet skakar och telefonen ringer är jag säker på att det är nu som jag skall få betala priset. En av mina största rädslor är att allt skall vara för bra för att vara sant. Jag är smärtsamt medveten om allt jag har att förlora. Inte minst sen Algot kom. Känslorna är sen dess stundvis vilda, djuriska och brutala. Jag är helt utlämnad, alla mina försvarsmekanismer är som bortblåsta. Jag kan inte stå emot. För jag bara är med Algot. Jag finns i honom och med honom. Han är en väsentlig och livsuppehållande del av mig. Jag kan inte försvara mig mot honom. Han väcker liv i varenda cell.
