<div> </div> <div> <div> </div> <div> </div> <div>Två månader, sa bvc. Två månader skulle det på ett ungefär ta för saker att börja falla på plats och för huvudet att återhämta sig. Och anpassa sig, skulle det visa sig. </div> <div> </div> <div>När jag var gravid fick jag tiden att gå genom att tänka på alla saker jag skulle göra efter graviditeten. Men eftersom det var omöjligt att förhålla sig till att det låg en människa i magen, så var alla planer jag gjorde bebislösa. Jag var så fokuserad på att återgå till mitt gamla liv att det aldrig slog mig att jag inte skulle vilja gå tillbaka. Det var först när jag nästan tvångsmässigt kastade mig på natttåget hem istället för att gå ut och dansa för någon vecka sen, eller när jag låg kvar i sängen med en sovandes Algot på magen trots att vardagsrummet var fullt med gäster härom dagen som jag på riktigt insåg och lät mig känna att vi har en Algot nu. I ett samhälle där man hela tiden pratar om förbättring, utveckling och framsteg är det egentligen ganska märkligt att man förväntas gå tillbaka och leva på som om ingenting hade hänt när det kommer till bebisar. Få saker har fått mig att utvecklas så rekordsnabbt så som föräldrarskapet och bebisskapandet har gjort. Två månader har gått, fallskärmen är nu fullt utvecklad och vi faller sakta men säkert på plats. Jag är säker på att allt som var förr väntar på oss och tar emot oss när vi landar. Men under tiden vill jag - måste jag - njuta av den svindlande utsikten. </div> </div>
