Idag är den 5 år sen jag och Anton gifte oss. En hel livstid har gått sen dess, bokstavligt talat alltså. Algot är kom nästan precis ett år senare. På många sätt känns det som ett annat liv, men samtidigt är jag förundrad över att det redan gått 5 år. Vi var 27 & 28 år när vi gifte oss och båda gick fortfarande på universitetet. Långt ifrån sömnproblem, barn, heltidsjobb och företag. Ibland känns vårt bröllop som ett hejdå till vårt ungdomsliv. Som en storslagen final, en hyllning till allt som varit fram tills dess. Det må låta klyschigt, men det var en perfekt dag. Vi gifte oss i Helsingborg på Sofiero Slott så vi sov på Grand Hotell. Dagen innan åt vi middag med alla i både min och Antons familj. [gallery columns="2" size="full" ids="2147369251,2147369252"] Jag har aldrig drömt om att gifta mig eller om bröllop, men samtidigt kändes det självklart. När folk frågar mig varför vi gifte oss svarar jag alltid "för att vi ville". Jag kan inte förklara det bättre. Men det är väl tillräckligt, antar jag. Kände mig fin, nervös och förväntansfull. Det regnade hela veckan innan vår bröllopsdag. Våren var kall det året och gästerna frågade oss oroligt om vi hade någon plan B eftersom vi skulle vigas ute. Det hade vi inte. När vi vaknar på morgonen är himlen klarblå och allt slog ut den dagen. Som ett fyrverkeri bara för oss. Försommarens första dag. Dagens efter ösregnade det igen. Vi kunde gifta oss i parken, som vi fantiserat om. Alla gäster stod och väntade under vårt träd och när vi gick fram spelade Antons kusins man cello. Enkelt och fint men samtidigt pampigt i den storslagna miljön. Precis som jag ville känna mig som mig själv ville jag att barnen som gick med mig också skulle det. Och när Iben gick och pratade om en hund hon skulle träffa senare tyckte jag det var ganska skönt. Jag gillar när verkligheten blandas med det högtidliga. För mig, var missar och fel nästan skönt. Man planerar det man kan och sen släpper man resten för bröllop är i princip designade för att man ska bli besviken någonstans längs vägen, när det inte blir som man tänkt sig. Därför lät vi bröllopet ha sin egen rytm. Vigselförrättaren glömde till och med att vi skulle säga våra löften till varandra. Ganska stor miss, men blev ett fint ögonblick i sig när jag och Anton tittar på varandra och inser att hon glömt - båda lite lättade. Vi är inte det mest romantiska paret, båda ganska obekväma i svulstiga kärleksförklaringar, så det blev trots allt helt rätt för oss. [gallery columns="2" size="full" ids="2147369259,2147369261"] Alla blommor kom från Florera här i Malmö. Jag gav mest en lista på mina favoritblommor. Det var nästan lite därför jag ville gifta mig på våren, hehe. Min bukett kom inte riktigt till rätt på bild med var en avlång, stor bukett med syrén, klematis, luktärt, pion, kaprifol, viburnum. Man pratar fortfarande om den, hehe. Klara, glada och gifta! Bland rosblad, kramar och hurran efter vår rekordkorta vigsel på typ 3 minuter. Vissa gäster kunde bara komma på vigseln och så fint bara det. Här är jag och min fina vän Johanna. [gallery columns="2" size="full" ids="2147369255,2147369258"] Och så tog vi såklart bröllopsfoton i parken. Anton har alltid pratat om den skira grönskan på våren, och parken var nästan neongrön när vi gifte oss. Vi höll vårt bröllop ganska klassiskt men med personliga inslag såklart. Jag visste direkt hur jag ville ha både min klänning och håret. Elegant klassiskt utan att bli damigt. Jag skulle faktiskt inte ändra speciellt mycket idag. Jag visste direkt hur jag ville ha min klänningen och när Antons syster sa "den kan jag sy", så gjorde hon det. Så glad för det, för det finns verkligen bara en av den. Vi skålade framför slottet och väntade på att allt skulle bli klart där inne. Egentligen var allt innan och efter middagen min favoritdel av hela dagen. Ha kul med våra gäster. Som var såhär många! Från livets alla skeden <3 Puss! Vi satsade på saker som vi gillar, la mest tid på maten och vår inbjudning och den lilla boken om alla våra gäster. En vän illustrerade vårt inbjudningskort och bilderna till vår lilla bok. Bästa delen av vårt bröllop var innan middagen. Då hade vi mingel på den stora terassen med havet och lavinen som utsikt. Antons systers kompisar kom som den perfekta jazztrion och spelade musik och vi hade beställt in ostron till champagnen, för det älskar vi. Så där la vi extra krut. Strålande sol, ostron, jazz, champagne, vänner och familj i slottsmiljö, det blir knappt bättre. Sen åt vi i timmar och folk håll så fina tal. Efteråt var jag så överväldigad att jag låste in mig på toaletten i en kvart och sköljde händerna i iskallt vatten. Tog ny sats och dansade till sent på natten. Det är kanske det jag hade gjort om - jag hade bokat fotografen till att vara med även på festen efter middagen. Jag tänkte att folk skulle ta bilder själv, men man är verkligen så i ögonblicket på bröllop (vilket iof är väldigt fint) och då var inte Instagram och allt lika utbrett (storys fanns inte!). I efterhand hade jag tyckt det vore kul med fler bilder från själva festen, men nåja. Finns i hjärtat. Och såhär, en regnig dag i maj fem år senare, kan jag inte låta bli att bli lite rörd. När vi gick i parterapi och var så otroligt arga på varandra bad terapeuten oss att säga något snällt om varandra. Jag kunde knappt för jag var så arg. Och sa: "jag är skitarg, men Anton är min bästa vän och själsfrände, fast jag egentligen inte tror på sånt". För så är det. Vår kärlek bor i mig och kommer alltid göra det. Anton är något av det bästa som har hänt mig. Vi firar aldrig vår bröllopsdag, mest en en puss på morgonen och "vilken fin dag det var". För såna är vi. Det räcker. Men bestämde samtidigt att när vi firar 10 år som gifta så gör vi om hela festen och tar igen allt firande. Längtar redan. Så glad för oss! Alla fotona är tagna av Emily Dahl
