<div> </div> <div><em>Foto: David Skoog</em></div> <div></div> <div> Idag, precis tre veckor efter startskottet, drar vi på bröllopsresa! Det finns inte utropstecken nog för att poängtera hur extremt otroligt skönt det skall bli. För jag är helt slut som artist. Jag orkar inte tänka en tanke till.<br /> Vår omgivning frågar oss om det känns tomt nu, postbröllop och skolavslutning etc. Jag stirrar mest blankt tillbaka och mumlar något kryptiskt och oförståligt. I onsdags när skolan offeciellt tog slut kraschlandade jag. Jag hulkgrät i två timmar. Jag kunde inte sluta. Så fort jag trodde att jag hade samlat mig och tog ansats till att föra ett samtal så började jag atomatiskt hulk/skrikgråta. Det var som om kroppen fått en allergisk reaktion. </div> <div></div> <div> Missförstå mig rätt, våren har varit monumental. Men det har tagit ut sin rätt. På ett halvår har Anton slutat skolan och börjat praktisera. Antons morföräldrar har gått bort och vi har fått säga hejdå. Strax därpå har vi firat svensexa och möhippa, planerat ett bröllop och ingått äktenskap. Jag har skrivit en kandidatuppsats och någonstans däremellan även försökt upprätthålla något slags socialt liv. Vi och jag har verkligen gett allt. Mellan livets ytterligheter har vissa ting blivit sagolika medan andra inte riktigt blev som man tänkt sig. C'est la vie, men nu tar jag tjänstledigt.<br /> Sexton dagar med Anton och mig själv i Italien. </div> <div>Som att öppna ett fönster i ett syrefattigt rum.</div> <div></div>
