Efter mycket om och men, så kom vi iväg till sist. Iduns första flygtur tog oss till England, lite utanför London, där min morbror och kusiner bor. Höstlovet väntar och insatsen har aldrig varit högre i det lilla 6-åriga hjärtat som andas tungt bredvid mig. Det har hänt mycket och ingenting sen vi var här sist. Det känns svårt att begripa att det är två år sen vi sågs. Inte för att vi är här stup i kvarten men minst en gång om året, och missar man då ett år så hinner tiden plötsligt springa iväg. Utan en pandemi så är världen liten och framför våra fötter, men mitt i en så rinner tiden maktlöst en mellan fingrarna när man har hela och halva släkten i andra länder. Det fina med att komma hit är att allt känns vanligt. Hade det inte varit för Idun hade det inte känts som det gått två år. Men jag blir smärtsamt påmind när de tittar nyfiket på henne. Idun är en hel livstid. Precis som Anton alltid fått höra att han föddes året Palme sköts, kommer nog idun få leva med att hon föddes samma år som en pandemi bröt ut. Nu ska jag läsa min bok en stund, jag har längtat hela dagen. Det var en naiv tanke att tro jag skulle fått saker gjorda på flyget. Tiden för en själv tog ett annat flyg. Vi hörs imorgon, ville mest säga hej & god natt.
