Imorgon är det tre år sen jag skrev det här. Tre år sen vi sov vår första natt här. En del av mig är helt förbryllad över hur mycket som har hänt sen dess. Och över hur lite. Då var jag mitt uppe i någon slags utmattning. Jag blev aldrig officiellt sjukskriven så jag vet aldrig hur jag ska benämna det hela. På gott och ont såklart. Tacksam över jag hade möjlighet att klara mig ändå men baksidan blev att ingen, knappt jag själv, tog på allvar hur dåligt jag mådde. Det började julen 2015, när jag slutade amma Algot. Kanske var det det som utlöste det, det som nog legat latent i kroppen hela mitt liv. Jag minns att jag nös tio minuter innan tolvslaget, och sen var jag förkyld och förtvivlad hela våren 2016. Jag fick sinnessjuka sömnproblem. Sov max 4 timmar om natten, ibland mindre. Tills jag en dag bröt ihop, för första gången i mitt liv, och skrek efter hjälp. Bara dom som sovit så lite kan på riktigt veta hur plågsamt, rent av livsfarligt det är. Minns någon ung läkare på vårdcentralen som stirrade ihåligt på mig och skrev ut sömntabletter. Jag blev inte bättre tack vare sjukvården, jag sökte mig istället till alternativa behandlingar. För evigt tacksam för akupunktur och hjälpen där. Jag skriver sällan om det längre, för det känns längesen men framför allt för att jag är fortfarande i så stort behov av att röra mig framåt. Saker är så otroligt mycket bättre sen den gången. Jag har flyttat berg sen dess, det känns så i alla fall. Även om jag i skrivande stund är jätteförkyld för fjärde gången i år. Vintern, så lätt att skylla på. Och småbarn. Samma anledningar till varför 3 olika läkare la på luren, då för tre år sen med meningen "så är det att ha småbarn". Problemet var bara att Algot sov hela nätterna sen han var 7 månader. Och medan jag blir sängligganade av förkylning, så snorar han lite på sin höjd. Hela min kropp skrek att det var något annat. Precis som jag nu vet att jag är förkyld, har tinnitus och är ett känslomässigt vrak är på grund av annat. Det är inte en självklarhet att skriva detta. Det är läskigt med tanke på att jag inte vet vem som läser det och hur det tas emot. Något man som läsare lätt glömmer. Jag vet många som inte vågar skriva om hur de mår pga hur det ska uppfattas av jobb, kunder, privatlivet. Man vill inte göra folk oroliga. Att det ska förstärkas.Jag sköter mitt jobb och har för det mesta väldigt kul (jobbet har aldrig varit mitt problem (jag älskar det) utan jag har andra problem som bor i mig). Jag är fullt kapabel till att ta hand om mitt liv. Men det är också farligt när det förminskas för den saken skull. Jag vet inte helt varför jag gör det, berättar om det, om jag ska vara ärlig. För mig egen skull och för alla andra som är som jag, tror jag. För vi vet ju nu att vi är ganska många. Det går dokumentärer på tv, forskningsrapporter och förtvivlade communityn online som höjer varningsflaggor. Ändå är det tabu - det är ju därför jag blir rädd för att skriva detta. Det är därför jag skriver detta. Och för att påminna mig om att jag fortfarande lever med det. Men även för att visa att det går att leva med det, att det är okej att det går upp och ner, livet är inte svart eller vit. Man är inte nödvändigtvis "frisk" eller "sjuk". Allas resor ser olika ut (något Maja skriver så väldigt fint om här förresten). För tre år sen gömde jag, förminskade, bortförklarade, och grät i ensamhet på nätterna. Ljög och låtsades som allt var bra, även för mig själv. Så att skriva detta är faktiskt ett friskhetstecken, trots att det kan låta motsägelsefullt. Jag har väldigt mycket bättre förutsättningar nu, för att inte sjunka lika djupt och komma på fötter snabbare. Strax innan denna dippen, mådde jag väldigt bra. Så jag är inte jätteorolig, men det är nog vettigt att bli lite rädd. Så jag kan fortsätta att må väldigt bra.
