Det är sådär just nu. Inte så allvarligt egentligen mer än en övergripande känsla av att vara fullständigt otillräcklig. Jag är så oerhört trött. Förkylningen och nackspärren förra veckan tog knäcken på mig. Sen var jag själv med barnen i två dagar som grädde på moset. Paradoxalt det där, för jag tycker om känslan att man faktiskt kan vara själv med barnen i några dagar. Det är en frihet jag önskar för både mig och Anton på varsitt håll. Men får erkänna att tajmingen var urusel. Om jag kunde skulle jag backa bandet och be Anton vabba Idun medan jag var sjuk. Men jag ville klara allt och inte vara besvärlig för Anton och hans jobb. Det låter extremt fånigt när jag skriver det, jag tvekar inför att ens erkänna det, men sen tänker jag att jag nog verkligen inte är ensam om att brottas mot såna inre resonemang. För förtydligandets skull vill jag påpeka att jag inte hade Covid -19 och såklart höll mig hemma med Idun ändå. Men hon är lika vild oavsett om man är på en lekplats, hemma, förkyld eller inte. Jag hann precis bli frisk till påsken. Och så började vi skola in Idun samtidigt som Anton var iväg på jobb. Ja, ni hör ju. Total kollapps i sunt förnuft. Samtidigt släpps en artikel om hur många av oss löser problem genom att lägga till saker istället för att ta bort. Spot on. Det låter så enkelt, men det är till och med något vi pratat om i parterapi. ”Vad kan ni ta bort”, var det första hon frågade oss för tre år sen. Med tvärsäker övertygelse svarade jag ”inget”. Sen dess har det varit en resa av två steg fram, ett steg bak. Det är ibland skrämmande svårt att bryta mönster som sitter i ryggraden och ifrågasätta sanningar man anpassat sig efter hela sitt liv. Speciellt när man lever med små barn. Sömnbristen och orkeslösheten gör att man automatiskt återgår till sitt gamla beteende som länge var så självklart. Marginalerna är så små just nu med jobb, barn och coronarestrektioner, så på gott och ont går vi autopilot just nu. Vi kör 100 km/ h på en en serpentinväg. Kanske kommer det alltid vara så, en del påstår att den farten är inbyggd i min personlighet, men jag längtar i alla fall så oerhört efter möjligheten och orken att få växla själv.
