Sommarlovet uppstod med buller och bång. Vi sammanstrålade med en familj som parkerade sin husbil hos oss och sen dess har det känts som om det är juni igen och allt ligger framför oss. Det är barn som skriker stup i kvarten, någon har skurit upp en tå, en annan biter sig i läppen och den tredje och fjärde har dragkamp om någon tråkig leksak som, just i stunden, är på liv och död. Det är definitivt något med barn som tvingar en att vara här och nu, jag antar att det är där någonstans som det blir oviktigt om det är försommar eller sensommar. En fördel med flera vuxna är att vi kunde enkelt (eller ja, enklare) åka ner och ta ett morgondopp. Imorgon säger SMHI att regnet kommer så vi fångar definitivt dagen. Kanske till och med köper en kudde! Känslan är så pass stark. Anton steker panerad zucchini, Ida kokar tomatsås och jag låtsas lägga Idun. Hon somnar av sig själv men det är något otroligt mysigt att ligga på ovanvåningen och lyssna på sorlet där nere. Livets bakgrundsmusik! Men kanske att det är en liten vit lögn, eller i alla fall en kombination av de två, för det är också sjukt skönt att bara ligga själv en liten stund. Nu ska livet levas igen! Vi hörs i halvlek. Puss på er.
