För ett par veckor sen hade vi en söndag extra allt. Hela familjen hade en aptit på livet och det var härligt. Anton hade styrt upp med våra kompisar att vi skulle börja dagen i dennes keramikverkstad. Matilda var den bästa läraren, alla borde vara lika gulliga. Jag var rädd att det skulle vara för avancerat för barnen och att de därför inte skulle vara så intresserade men jag hade tok-fel! Det var så kul! Kolla, mina barn är genier! Med en bra lärare i ryggen finns alla möjligheter. Jag skojar ju - typ - angående att de är genier men känslan att vara så mäkta stolt över sina barn är en känsla jag aldrig tänkte på när jag tänkte på livet med barn. Jag kunde föreställa mig själv med en bebis att kånka runt på, men det kan verkligen vara så kul att leva livet med dessa små personer man skapat. Skönt, för de driver en också till vansinne. Jag fick också testa. Synd man inte har fler timmar på dygnet. Då hade man varit en mångsysslare av rang. Matilda som har verkstaden med sina kompisar är en otrolig duktig keramiker. Älskar hennes skulpturer. Nu bor en av dessa hemma hos oss. Sen var det dags för lunch! Vi gick till moderna muséet. Jag är mittemellan två rykten, så osäker på om det är gänget bakom scandwich eller mygel som nu driver resturangen. Men det var gott och trevligt. En timme senare var jag i Lund! Med min vän Ida. Som en äkta maka hinner vi aldrig prata utan barnen så detta var ju fint. Vi fick testa Grand Hotells afternoon tea vilken var både gott, mysigt och hade en släng av dekadens. Med tanke på att vi ändå har ett par vintermånader kvar så rekommenderar jag verkligen att försöka hitta lite extra söndagsmys. Det kändes som vi fick en extra dag på veckan genom att göra något annorlunda. Ida är en av mina goaste kompisar och det var lite tack vare pandemin att vi fick tid att lära känna varandra. Med barn på samma förskola - hade vi ändå inte sett varandra - förrän Ida stod där med massa blöjpaket och pratade om en ev lockdown. Sen spenderade vi 1,5 år tillsammans som varandras covid-familj. Och på den vägen var det. Men nu är januariromantiken slut. Det är februari, förkylningen slog till förra veckan och jag har svårt att skaka av mig både den och kylan. Huh!
