Läkaren skojade inte med den där sjukskrivningen. Efter jag slutade äta kortison skulle kroppen nämligen försöka ta hand om den här infektionen själv. Minns läkarens allvarliga blick när hon pratade om vilken enorm påfrestning detta varit för kroppen, men jag var hög på stark medicin då. Klipp till brinnande magkatarr, magsjuk, nya utslag, panikångest i soffan, tårar och en genomsvettig Christin. Ja, jag är fortfarande sjuk tyvärr. Men bättre. Hela tiden en balansgång mellan att vara positiv och, well, faktiskt låta sig själv vara sjuk. Jag sover halva dagarna och ligger och vilar resten. Jag har spenderat veckan med att avboka det jag kunnat framöver. Ganska trött på att skicka diverse mejl och sms där jag ställer in saker. Känner mig så usel, samtidigt så blev gårdagen ett kvitto på att det är rätt beslut. Jag hade en jobbgrej igår jag längtat efter och varken kunde eller ville avboka. Ett roligt samarbete som kommer senare i sommar. Men det blev ett kvitto på att kroppen inte riktigt pallade för efter filmningen fick jag världens skov och nya utslag (såg i alla fall frisk ut på morgonen!). Grät hysteriskt i panik. Idag har jag sovit hela dagen och nu är utslagen borta igen. Det ironiska i allt detta är att samtidigt som jag låg inne på sjukhuset fick jag ett så sjukt roligt och stort jobb. Är så extremt glad över det (ska berätta mer när jag kan!). Och väl hemma ligger fler roliga besked på olika offerter i mejlen. Så när jag är som allra sjukast lossnar jobbdelen jag jobbat för i flera år. SÅ. HIMLA. TYPISKT. Men i alla fall. Är alltså extremt glad och stolt ena minuten och hysteriskt gråter andra. Livet i ett nötskal. Och älskade Algot som har sånt tålamod med sin mamma just nu. Han och Anton får göra allting nu, så allt det här är ju en ganska stor påfrestning på hela familjen. Det är frustrerande att känna att allt står still, inte känna igen sig i denna enorma passiva trötthet, men jag är snart tillbaka och då kommer det här kännas längesen.
