Idun sover äntligen och Anton nattar Algot. Jag är så desperat på energi att jag blir överlyckligt lättad när jag inser att vi har kvar glass, maränger och kolasås. Det ilar i tänderna men jag märker ändå knappt av när glassen tar slut. Så jag hämtar sura hallonremmar i köksskåpet ovanför diskmaskinen, tar en, tvekar, tar två. Jag tänkte alltid att när livet skulle gå så här fort så skulle det vara för att man gjorde något extravagant som att dra igenom New York på nätterna och göra en snabb karriär med massa fjädrar i hatten som vajar i vinden på en strand på Bali. Inte för att en 1åring gör att man har hjärtat i halsgropen och för att en sexåring ifrågasätter allt man säger. Eller att man sover dåligt för att man tvärnitat och svängt höger istället för vänster. Jag har såklart landat i mitt beslut om JWHF, men det var ändå känslosamt att läsa alla fina kommentarer. Jag kände mig också som en ballong som tappade all luft och virvlade ut i luften när jag äntligen tog ett beslut. Det är utmanade att växla mellan två filer på en väldigt trafikerad motorväg. Barn, jobb, barn, jobb, barn, jobb. En förstår ju varför det är förbjudet att prata telefon när man kör. Och jag har kört på ganska länge nu, men vet att lite längre fram finns det en himla fin utsiktsplats där vi kan prata mer. Något speciellt ni vill prata om? Eller undrar?
