Jag saknar att vara ensam. Inte ensam i själen alltså, det är min värsta känsla och upphovet till typ all min ångest. Men jag behöver vara själv i ett rum med väldigt jämna mellanrum för att må bra. Det där med att vara högkänslig, hjärnan blir så otroligt mättad. Vi pratade mycket om det i parterapi, mitt behov att vila hjärnan. Jag skämdes länge för jag behövde vara själv, ibland insåg jag inte ens att det var det jag behövde. Innan parterapi försökte jag alltid lura till mig ensamtid. Det gick nästan av sig själv. Manipulerade ut Anton och Algot ur lägenheten för att kunna vara själv. Inte för att vara elak, utan för att det va så grundläggande för mitt mående att jag gjorde det per automatik. Men det blev till sist elakt och oärligt och satte igång rätt många bråk. I terapi lärde jag mig säga "jag behöver vara själv" utan att skämmas och Anton lärde sig lyssna & hjälpa mig med det utan att lägga en värdering i det. Det är inte alltid lätt för den andra att förstå när jag å ena sidan är en social fjäril på många sätt men samtidigt behöver vara helt själv andra gånger. Speciellt när man kommer från så olika förhållanden som jag och Anton gör. Men så hände corona. Tyvärr är inte corona lika lyhörd. Nu har vi varit hemma hela familjen en vecka utan varken förskola eller annan hjälp. Nu förstår jag ju, likt många andra, att vi inte är värst drabbade. Absolut inte, hoppas verkligen det säger sig själv. Men dessa inskränkningar i vardagen blir ändå snabbt påfrestande. Häromdagen grät jag med en köttbulle i munnen igen för det kändes så otroligt ruttet när halva dagen gått till att typ skälla på Algot för vi hade så sjukt lite tålamod kvar mellan att försöka parera hemmajobb, bebis och en väldigt uttråkad och dessutom utmanande 5 åring. När han egentligen är den som hantera all denna sörja bäst. Och så fick jag feber igår och ont i halsen. Och fick således ställa in det jag hade kommande dagarna. Jag skulle fotat med Jenny och tagit tag i JWHF-högen som ligger och väntar. Väntar på när allt sätter igång igen. För det gör det, det måste man ju tro på. Igår sa Algot att han saknar sina kompisar på förskolan och jag kunde inte säga annat än att "jag förstår, jag saknar mina också". Jag saknar mina kollegor på JWHF, våra roliga idéer och snabba timmar. Och när det låg ett brev från min svägerska i Köpenhamn på hallgolvet igår blev jag spontant glad och sen tänkte jag "så märkligt det är att vi måste skicka post till varandra för att vi inte FÅR ses".
