Jag vill inte att Paris ska ta slut. Även om det är ganska bökigt och svettigt med två små barn. Paris är absolut inte småbarnskompatibelt, men det var som att hälsa på en gammal vän här i storstadspulsen. Innan pandemin, som också var innan Idun, reste vi en hel del och älskade det. Denna helg har känts underbar bekant men samtidigt vemodig. Så längesen allt var. Tog en selfie för det kändes som min hy brann. Men så såg den trots allt helt normalt ut. Nu är den där härliga perioden när vädret vänder ut och in på min hy. Hade dessutom en ny ansiktstvätt som nog inte passade mitt fejs, så sprang akut ut på ett franskt apotek och köpte min favvo back-up La Roch Posey. Briljanta grejer för pengen. Idun i tunnelbanan i Paris. Och jag lutar mig tryggt mot goda Agnes Wold när det kommer till skit och barn. En trygg röst att ta med sig i olika sammanhang när vägen delar sig och olika synpunkter blir för många och, well, omöjliga. Nu ska vi sova. Imorgon kväll flyger vi hem. Sen ska jag berätta om vår helg. Kanske hände något inom mig. Det känns som det. hörs sen!
