När jag vaknade upp i helgen var jag helt plötsligt tokförkyld. Klassiskt post-deadline beteende av kroppen. Men nu är ju tiderna som tiderna är så det var bara att snabbt beställa ett corona-test. Som kom tillbaka negativt. Så har legat nerbäddad med ett helt vanligt skruttigt virus. Men det tog ändå musten ur mig. För att inte tala om det totala jämngråa vädret ute. Annat var det förra veckan när vi faktiskt vaknade upp till lite snö på fönsterrutorna och i trädkronorna. Jag blev överraskad över hur härligt jag tyckte det var. Det var något med att dra ett iskallt andetag ända ner i magen. Med den varmaste november på 200 år bakom oss så kändes det nästan exotiskt. Algot studsade också ut som det skånebarn han är och utbrast "mamma, jag har aldrig sett så mycket snö". Sad because it's true. Sa jag den varmaste november på 200 år? Jag önskar jag kunde bidra med något mer energirikt just nu men det verkar som att jag tacklar denna märkliga tid med att... gå och lägga mig? Jag är som en förkyld björn som gått i ide. Oväntat skönt om jag ska vara ärlig.
