Känner ni förtrollningen? Inte sommaren nödvändigtvis, jag är ovän med den varannan dag, men semestern kanske? Ni vet, när man någongång hör sig själv säga "vad är det för dag idag?". Vi är där! Jag har varit rädd för att bryta den varje gång jag loggat in här. Sommaren berättar sig själv på något sätt, jag behövs inte just nu. Den är stark i sig själv. Och det är lite skönt. När någon frågar mig "vad tycker du?" svarar jag ärligt "jag vet inte". Jag vill inte tycka en enda sak till fram till första höstvindarna. Jag flyter runt på olika badplatser. Eller framför TV'n och diverse repriser. Det räcker. För oss, på vår planhalva, så driver barnen dagarna framåt och får vår sommarstory att sjunga sig själv. Och jag älskar det. Inte varje dag, hela tiden. Men jag älskar verkligen det.
