"Ska du verkligen ha med två till?", frågade pedagogerna mig varje gång jag tog med en, två, tre av Algots kompisar . Det började alltid med att vi bestämt att en skulle följa med, men sen när de andra kom med sina hundvalpsögon, med i händerna ihop och sa "pliiiiiis, får vi också följa med". Då kan. jag. inte. säga. nej. "Ja klart, inga problem!", svarade jag utan att tveka. Det är säkert ett barndomstrauma från skolgården när man inte fick lov att vara med. Ironin är ändå att Idun i sig själv är jobbigare än tre sexåringar. Vet du vem hon liknar? frågar min familj mig. - Dig. Payback is a bitch, tydligen. I fredags gick vi sista promenaden tillsammans till förskolan. Idun har några promenader dit kvar, men till hösten ska Algot andra hållet. Det var väldigt fint att de fick ett par månader tillsammans på förskolan. Det var gulligt när Idun ropade efter Algot när jag kom vid hämtning och det var gulligt hur Algot och hans kompis slöt upp kring Idun när hon blev ledsen på gården. Detta är enda gången de går på samma skolgård (om Algot inte går kvar på samma skola upp till nian och Idun går på samma förstås), eftersom det är fem år mellan dem. Jag har absolut jobbat från sängen senaste veckan. Det är en konstig lyx att ligga i sin egen säng ifred. Vi kan inte riktigt vara där efter Idun gått i lagt sig så det är väldigt sällan jag kan läsa eller titta på en serie i sängen. Vilket är synd, för det är sånt jag gillar. Vi saknar helt klart ett rum ju mer tiden går. Även om det känns som att vi aldrig någonsin kommer hitta en lägenhet vi älskar lika mycket. Inte bara för att jag lever med en arkitekt med höga krav, utan också för att jag inte tycker det känns lika självklart vart vi tar vägen. Alltså i vilken typ av lägenhet. Vi älskar vår 30-tals lägenhet men jag kan lite se tjusningen med något nytt i kontrast till våra gamla torp på landet. Tänk raka väggar som är lätta att borra i. Mmm! Men det är en intern konflikt i familjen. Hur som. Förra veckan kollade vi på en fyra som var den första på länge som vi ens kunde tänka oss kolla på. Men redan när vi klev in genom dörren visste jag att jag inte tyckte den levde upp till priset. Det var för många grejer i planlösningen vi inte gillade, och Anton såg igenom både det andra och det tredje i deras renovering (ja, ni ser ju). Inte värd priset, tyckte vi. Mindre en 24 timmar senare såldes den för 1 miljon kronor över utgångspriset och min haka föll till golvet. "Wad da fak", som Algot skulle ha sagt. Lika bra det. Hade varit otroligt stressigt att förälska sig i en ny lägenhet nu. Istället packade vi bilen och drog till huset. Jag packade med vinflaskorna jag fått av Karin. En sommarlåda till sommarhuset kändes givet, inte minst för jag tog bilderna till lanseringen av den, hehe. Anton behöver jobba ett par veckor till, så jag är själv med barnen på dagarna. Wish me luck. Jag sprang inom Björk & Frihet på gågatan i Malmö och köpte leksaker till en hel armé. Kanske inte riktigt, men andrahandsmarknaden på leksaker briljerar. Idun gillar att rita, vilket är kul. Extra skojigt blir det när hon sugit på tuschpennan och sen går runt och ryter som ett lejon. Som en gullig liten hundvalps-zombie. "Hur mycket älskar du mig?", sms:ade jag Anton från ovanvåningen igår. "Mycket", svarade han. "Så mycket att du vill komma upp med choklad från kylen och några polly?". Ni ser, it's true love.
