Allt är så nytt hela tiden. Det gör mig trött. En kväll går brandlarmet när jag duschat varmt och öppnar den lilla badrumsdörren och släpper ut ångan. Det är så jag upptäcker att det sitter ett brandlarm i hallen. Idun upptäcker det också, för helt plötsligt står hon yrvaken i dörröppningen. Jag cyklar fortfarande fel påväg hem från jobb. Och jag cyklar onödigt långa vägar till jobbet för jag inte vet vilka vägar som är snabbast än. Jag gör en snabb överläggning i huvudet hur jag lättast tar mig från Iduns förskola ner till skeppsbron. Jag kanske inte vet vad gatorna i Malmö heter alltid, men jag har trots allt cykelkartan i mitt huvud. Ska bara reda ut den. Som taxichaufförerna i de svarta taxibilarna i London som måste memorera hela London innan de får sin licens. Min förra granne pendlade till London, för efter 5 års memorerande var det ändå lönsamt. Sån himla mindblowing fakta som fyller mitt huvud när jag inte orkar ta in fler saker som rör mitt eget liv. Jag klickar bort stories på Instagram som innehåller handmålade påskägg, nybakade kakor och styrkta dukar. Jag tänker vi kan tina prinsesstårtan vi aldrig åt i somras, lägger ner frysbullar i Ica-beställningen och ignorerar Antons suckar när jag säger ”köp påskägg också”. Algot försäkrar mig att påskharen hittar till sommarhuset för han kom ju förra året så han har nog vår adress. Det var en bra poäng, säger jag.Så jag slänger ihop min necessär, låser ytterdörren och springer till tåget. Lämnar jobbdatorn och cykelnyckeln på matbordet och låter mig tro på påskharen en liten stund istället.
