[caption id="attachment_2147372500" align="alignnone" width="1200"] Källa: här[/caption] [caption id="attachment_2147372502" align="alignnone" width="1200"] Källa: här[/caption] [caption id="attachment_2147372501" align="alignnone" width="1200"] Källa: här[/caption] Det känns absurt att hon bara är två veckor, lilla Idun. Det är sånt fokus på henne att en dag känns som två. Hon är snäll men jag har glömt hur det är att ta hand om en bebis innan man är så van att man bara slänger ungen på höften och dansar vidare. Nu börjar det där desperata letandet efter sig själv i den nya vardagen. I går grät jag i köket när vi pratade hämtning och lämning, tider och logistik. Jag vill gärna tro att jag lärt mig ett och annat efter Algot men sömnbristen gör det ändå otroligt svårt att sortera känslorna och då gråter jag utan att knappt veta varför. Hormoner, känslan att vara för liten för detta, totalt överväldigad. Här driver man företag, förhandlar och sicksackar sig fram som en annan racerbil (nåja). Så är det en fyra kilos fettklump som knäcker en. Den där mentala tröskeln när man tvingas sätta sig själv längst bak i tåget, även fast det är otroligt självförvållat. Hur mycket höjd man än försöker ta för det så händer något med en när man är van vid att styra tåget men nu plötsligt åker i sista vagnen. Om man har tur och inte har glömt koppla på den vill säga. Ibland är man så avtrubbad att det är lätt hänt. Men vinsten är väl att låta det vara så. Med Algot var jag så fast bestämd att fortsätta mitt liv precis som det var innan. Jag rubbade inte på något. Tog prestige i att klara av saker. Alla saker. Fram tills kroppen la av och jag inte kunde somna längre. Nu gillar jag i och sig fortfarande känslan av att klara av saker, och jag vill ibland fortfarande börja vifta frenetiskt med händerna och skrika "hallå jag är fortfarande Christin", men inte till varje pris och absolut inte på egen hand. Det var något vi lärde oss i parterapi, tillsammans, jag och Anton. Både som par men också för oss själva. Att be om hjälp, sänka ribban och börja älska good enough. Då har man tiden på sin sida igen.
