Nu har vi landat i huset i några dagar. Denna gång är det lite extra efterlängtat, eftersom här är så lugnt och skönt. Eller ja, det sköna kommer efter man tankat på med lugnt. I fredags satt jag hos terapeuten och när hon frågade hur läget var då sa jag "jag går på reserverna nu". Hela våren har vi benat ur hur jag använder min energi, vad som är rimligt och vad som händer när jag går över min gräns. Hur får jag energin att räcka jämnt över hela veckan istället för att köra med gasen i botten och vara helt överkörd och slut när det bara är onsdag. För det är ju ofta då jag får ångest. Men den matematiken är ganska ny för mig, jag tänkte mest att det var något fel på mig när jag fick ångest. Och att jag måste skärpa mig, bita ihop och orka mer. Så dumt. Även om jag inte fick energin att räcka jämt ut denna vecka så är bara det att jag kan se mitt eget mönster ett steg på vägen. Tänker att det att man ignorerar sina egna gränser är ett ganska beprövat recept på att gå in i väggen. Så vi packade bilen imorse och begav oss. La mig i hängmattan väl framme, lyssnade på podd och slogs lite mot diverse hjärnspöken. Alltså bara för att man identifierat varför man blir trött så betyder inte det att allt blir tipp topp på fem sekunder. Kan fortfarande känna mig värdelös för att jag inte orkar mer. Man känner ju fortfarande det man känner. Men ett steg på vägen som sagt. Gottegrisen personifierar i alla fall myset. Blev glad över att komma hit. Det är ett fint ställe att vila på. Och mormors Le Klint-Lampa står fint på vårt nya skåp. Älskar den, tidlös och full av barndom. Fint! Sen gick eftermiddagen i en jäkla fart. Vi var hungriga stup i kvarten, hade vattenkrig och på tjugo minuter trampade jag barfota på en fågelunge som ramlat ut ur sitt bo och sen bajsade Algot i duschen som jag var tvungen att plocka upp. Jaja. Verkligheten, råder bot på vilka hjärnspöken som helst.
