Nu har vi haft semester i snart en vecka. Det var ett bra - om än något spontant - beslut att rivstarta semestern med att åka till en ny ort. Farten från jobbet gav äventyrskänslan en skjuts samtidigt som bromssträckan förlängdes. Håll avstånd på vägarna gott folk, annars blir smällen desto värre. Vi klarade oss! Jag känner mig innehållslös på saker att säga. Dumt när man ska skriva en blogg men också skönt när man är människa. Huvudet måste tystna ibland. Det finns inga genvägar. Jag försökte länge men det slutade ofta med olycka eller utbrändhet. Gärna i kombination.Kanske är jag nollställd (på ett bra sätt) efter våren eller kanske är livet bara mer jämt nuförtiden. Det märks bland annat barnen är större. Även om Iduns ålder ibland tar det bästa av en. Föräldraskapet har blivit mindre fysiskt, vi behöver inte vakta och akta på samma sätt. Livet omringas inte av en jämn doft av bajs längre som det gjorde där ett tag men blöjor hit och blöjor dit. Men hjärnhinnan kan kännas helt försvagad på kvällarna av allt muntligt duellerande. Totalt utmattad slänger jag upp fötterna i soffan. Tröttheten består alltså men det visar sig att det finns nyanser även inom tröttskapet. Fanskapet, föräldraskapet. Men också -festsällskapet! Inte att glömma. Vi har det sannerligen bra.
