Det absolut mest frustrerande med att ha börjat arbeta heltid under en anställning är att det inte lämnar rum för reflektion så mycket. I frilanslivet var det nästan inbyggt by default för varje rörelse och nästa steg skulle initieras av en själv. Och så denna plats som en så självklar del av det. Livet utanför bloggen är just nu som dens stränga styvmamma som nyligen blev ingift i familjen. Dagarna går helt enkelt extremt fort, härliga för det mesta men alltid snabba. Jag är så trött på kvällarna att det är mer regel än undantag att jag somnar på kvällarna vid nattning av barn. Och så vaknar jag nästan alltid till samma story på Instagram. En kär vän som är på gymmet eller något pass igen kl 06. Jag hinner inte ens bli avundsjuk för jag tänker mest helhjärtat förvånat ”hur i helvete skulle det någonsin vara jag”. Samma varje dag, jag hinner tänka det även om jag bara tittar i en sekund. Hon har äldre barn och allt det där och kanske hittar jag tillbaka till det där (jag var den personen en gång i tiden) men just nu känns det som om en alien har landat i min feed. Jag förstår inte ens vad jag tittar på. Är det AI?
