Nu är vi i Schweiz! Barnen skriker bakom oss fast vi sagt till dem att det bor fler här tusen gånger. Men vi sitter och glor på bergen och tittar på ängen och känner att det är…otroligt? Det påminner om oss innan vi fick barnen. Längtan efter att se världen tillsammans. Vi blev för trötta efter vi fick barn och det behövdes gå till nu. Barnen är skitduktiga. Alltså verkligen. Missförstå mig rätt, de är fortfarande barn och tjatet är real. Men kanske börjar vi komma in i en lunk så smått, ett bekant lunk där vi inte blev galna på varandra. Varför är du här hela tiden? För ska man vara klarsynt spenderar vi ju ganska lite tid med varandra på vardagarna. Som det ska vara när man delar ett liv. Men det gör ju också att vi alla får en chock när tiden tillsammans är konstant. Vi har bara varit borta några dagar men det känns som mer när man fylls med nya intryck. Precis det jag längtar efter. En större värld. Barnen frågar varje dag när de ska få bada i pool och såg nog mer ett bamsehotell framför sig. Men nog tror jag att denna resa kommer bo kvar i oss alla.
