Tack för era +1 i förra inlägget. Det kändes väldigt fint, som en varm kram. Pratade faktiskt om det i terapi idag, om hur otroligt tröstande det kan vara att känna igen sig i en annan människa och ibland är det de man längtar allra mest efter. Man kan verkligen bli sjuk av ensamhet. Något vi verkligen kommer bli varse om nuförtiden. Jag sitter på kontoret och jobbar det sista för att ha en ledig helg. Jag äter en ganska så äcklig paj jag köpte på Ica, men åt den kall så får kanske skylla mig själv. Men det är tyst här, det ringer till och med i öronen, och det är helt underbart. Att känna mig ensam är en av mina värsta känslor, men att vara ensam är livsnödvändigt. Förra veckan gjorde jag en maffig bukett med blommor från torget. Såg att det kommit amaryllisar och hyacinter men det fick bli hösten sista suck innan vi sätter tänderna i julen. Det slog mig i morse att det såklart inte kommer bli något luciafirande på förskolan i år. Typiskt sånt ögonblick då man blir lite ledsen eftersom det är Algots sista på förskolan och man hade föreställt sig det på ett visst sätt. Så som hela 2020 varit. Även om det blir bra ändå, så får man nog sörja bilden man hade i huvudet en stund innan man släpper och går vidare. För var tar det annars vägen?
