....sa jag skamset till min terapeut. Idun är inskolad om någon minut och jag känner verkligen den där identitetskrisen komma smygandes. Jag har rensat ut min garderob, ringt en mäklare (igen!) och sms:ar med en kompis på västkusten om "jag vet inte vem jag är längre". Tack gode gud att hon också har småbarn och svarar "jag vet precis". Igår ville jag klippa av mig håret och Anton säger att han oroar sig om jag är nöjd med livet. Kanske är det en släng av pandemin också. Imorgon ska jag träffa min bror på första gången på ett halvår, samtidigt som jag äter kvarg till frukost i något halvhjärtat försök att känna igen min kropp någongång i framtiden. Jag letar under varje sten. Och min terapeut? "Det är inte ytligt, Christin. Du har bokstavligt talat gett dig själv till en annan person i två år nu. Det är naturligt att vilja bli sin egen person igen".
