Nu har vi varit här nästan en vecka. Det är det längsta jag varit i huset i sträck. När vi bestämde oss för att leta hus var det på premisserna att det inte skulle vara för långt borta, att vi skulle kunna åka fram och tillbaka på en dag om det behövdes. Så ibland har jag hoppat på tåget tillbaka till stan och älskat den friheten. Men nu känns det inte så angeläget att hoppa på ett tåg och har kommit på mig själv att älska detta också. Jag sms:ar en kompisar och frågar vad jag ska blogga om. Jag har svårt att vara påhittig när dagarna bara går till att vara ledig. Min hy stramar för jag inte tvättat ansiktet på flera dagar och jag börjar ångrar att jag inte tog med mig i alla fall en lite fin klänning till nyår. Jag läste någonstans nyligen att bloggen är död om man inte tänker SEO-mässigt, att ingen är intresserad av personliga vardagsbetraktelser. I en sekund hann jag tänkt "jaha, då var man död". Men jag älskar dagboks-formatet och har alltid gjort. Det är dessutom själen i hela JWHF. Att skriva till och om människor - inte algoritmer och sökmotorer. Algot har byggt en koja i sitt rum och sagt att jag är väldigt snäll som målar om på hans rum. Han gav mig en puss på kinden när jag satt krökt över listerna. Jag målade det blått precis när vi flyttade in hit men har aldrig gillat färgen. Det är dessutom ett rum med fönster i norr så det blir kallt och trist. Det är onödigt att ha rum som ingen vill vara i, så vi målar om och ska leta ett bord till honom på loppis. Jag hittade stolar förra året. Ikväll ska vi äta hamnburgare och bära in virke till en kökssoffa/bänk/förvaring om Anton ska bygga till vårt köksbord. Jag tror det kan bli fint. Det blir pärlspont och så ska vi nog måla det i någon linoljefärg tror jag. Kanske grön? Eller min favorit öjablå? Vill ni häng med i processen? Det var allt för nu.
