Jag började min vecka i tandläkarstolen. Måndag morgon 8.00 och skulle laga två hål. Finns det en mer måndig start på veckan, så säg! Visserligen har veckan bara blivit bättre sen dess, men det var ändå något som stannade kvar hos mig efter tandläkarebesöket. "Bara gör det", sa han när jag frågade om tandtråd verkligen var så viktigt. Tandhygienisten hade gången innan hintat att mina framtänder har allt för lite plats mellan sig och att tandtråd var ett måste. Min skräck för tandlossning blossade upp, men jag kände samtidigt en avgrundsdjup suck inom mig när en till rutin skulle läggas till min dag. Det är ju svårare att läsa ansiktsuttryck nu med diverse ansiktsskydd, men jag såg på hans blick att min jargong slutade vara rolig när jag började någon utläggning om kvinnoförtryck. Han ville nog mest bara laga mina tänder, men jag kände elden brinna innanför bröstet. Det var någonting med "bara gör det" som triggade mig. Som att jag la hela vuxenlivets och föräldraskapets våndor i den lilla meningen. Men jag gör ju, hela tiden. När ska det räcka? Herrejesus, som Algot sa häromdagen. För det är det jag säger flera gånger om dagen. För det är fan vad man ska göra grejer. Det ska göras knipövningar, drickas två liter vatten och så ska man gå 10.000 steg om dagen. Man ska gärna ligga sex veckor efter förlossningen för annars kommer inte sexlivet igång och då dör förhållandet. Använder du inte tandtråd ruttnar dina tänder och har du tänkt på det eventuella framfallet när du hoppar studsmatta med ditt barn? Jag vet inte, det var en känsla av matthet och en stark känsla av orättvisa som jag hade svårt att skaka av mig. Så nu bara gör jag det. Skakar och hoppas på att det duger.
