Jag får kämpa emot att inte börja detta blogginlägg om att skriva något om hur jultröttheten börjat kicka in. Det är ju trist att inleda varenda jävla mening så. Men jag ger efter, låter mig känns det. Så nu vet ni och blogginlägget kan ta vid. Kappan av (som jag noppat och sytt fast knapparna på igen så den känns kul att använda fortfarande) och så rosa optimism undertill. Tröttheten, och kanske pms:en, är en stadig följeslagare men jag försöker idogt ändå. Klär mig i rosa, går på jul konsert, bjuder vänner på middag. Balanserar på mina känslor. En vy som känns trygg. Under det tjocka duntäcket och nerrullad gardin. En dag gick Idun och hämtade yoghurt med müsli helt själv, utan att ropa mamma eller säga please med sad puppy face. Helt själv som den lilla människan hon växer upp till att bli. Men apelsinen tänker hon fan inte plocka upp. Jag infogar två random bilder på blommor från Köpenhamn. I min trötthet och - ska erkänna - stress längtar jag så sjukt mycket efter… bara fint. Vackra miljöer, omsorgsfullt placerade saker, drunkna i detaljer, pilla med sånt ingen ser men som när de går in ett rum ändå säger ”oj så fint”. Rätta till en bok, byta lakan, lägga till en extra färg. Villhöver är min sanning. Låta mig vältra i skönhet och låta kroppen flyta på en bädd av allt som är vackert. Där står jag just nu. Var är du?
