Igår gav jag Anton några timmar själv hemma och gav mig ut helt själv på stan ett par timmar. Fin påminnelse att man sakta men säkert blir lite starkare. Jag har känt mig för svag kroppsligt för att våga gå ut själv och har inte orkat dra vagnen in och ut där vi bor själv. Men det var på lite darriga ben igår ändå ska erkännas. Det är trots allt nästan 5 år sen jag hade en bebis sist, så allt utanför lägenheten känns lite nervigt. Och så lindade jag in mina bröst i tusen lager. Ännu en sak att checka av i erfarenhetsboxen. Mjölkstockning. Jisses. Legat hemma med 39,5 grader i feber och ett rött bröst. Så en sallad på café och vanliga kläder en stund. Mmmm. Jag hade målet insatt på Kajsa och Beyond Us. Det är så fint att se sina kompisar med ens barn och att ens barn får lov att känna sig trygga mer fler vuxna än bara mig och Anton. Vi pratade förlossningar, jobb och våren. Rörande överens om att långsamt leder också framåt och planerade in roligheter när klockan slagit mars. Då är vintern nästan slut. Och nu när såriga bröstvårtor läkt, mjölkstockningen släppt så börjar man sakta men säkert bli varm i kläderna. Även om jag småspringer tillbaka hem till vår trygga vrå. Och tänker att jag älskar den lika mycket som stora vida världen. Min dröm är att få lite av varje hela tiden.
