Nämen titta, en bild på en bebis. Det var ovanligt. Ja men vad ska man göra när hon är i vägen hela tiden. Nu har det gått flera dagar igen sen vi hördes sist. Mina ögonen går i kors för jag har jobbat - bråkat med Anton - burit in ett stort stenbord (eller ja, vi bråkade om bordet och sen fick jag ringa en kompis om hjälp) och så har vi lekt på gården med sammanlagt sju (!) barn och bjudit bärhjälpen på pizza. Vi kom in precis när solen försvann runt hörnet vid 17.30 - tänk ändå att vi snart är mitt i det! Och för en gång skull pratar jag inte om pandemin. Mina två favoritämnen annars, pandemin och bebisar. Nu har jag nämnt de två grejer jag lovande mig själv att inte nämna. Bebis, pandemi, bebis, pandemi, jobb. Pandemi. Bebis. Också glädjande: jag har sett de första körsbärsblommorna!!! Om inte det är ett vårtecken så vet jag inte vad som är. Ni har lämnat så fina kommentarer på senaste, tack <3 Anledningen till att jag inte svarat på dem är att jag inte vill lämna hafsiga svar, utan svara mer på riktigt. Istället har det blivit dryga inga-svar och jag skäms lite. För jag blir verkligen så glad när ni tittar in, det betyder mycket för mig. Det gör att jag sitter här nu och hoppas ni kikar in, trots bebis pandemi bebis pandemi tyst tyst tyst tyst bebis pandemi jobb bebis pandemi. En dag förra veckan cyklade jag till caféet vid Slottsträdgården med barnen. Det var hälften en katastrof där främlingar fick hjälpa mig styra upp barnen och hälften underbart att kunna göra det med barnen, cykla omkring i Malmö tillsammans. Nu måste jag springa in i duschen, akutlägga mig på soffan och och typ lägga en värmekudde på mina ögonlock. Livet händer mig. Puss på er!
