Idun vaknade sjuk idag. Idun, som knappt varit sjuk någonting på grund att hon nästan precis hela sitt liv levt skyddad i en Corona-tillvaro, är tydligen väldigt ynklig när hon är sjuk. Det är spännande att se vem hon är. När hon har något i handen och ser i ögonvrån att jag är påväg att ta det ifrån henne trycker hon in det i munnen på 1 sekund och trycker ihop käken när jag trycker in fingret för att få ut det. Jag skrattar och svär alltid åt henne. Men idag vill hon bara ligga på en och helst vara med mamma. Så det har vi gjort en del idag mellan arbetsuppgifter och långa sovpass. Jag har inte varit ute sen kl 11 i förmiddags, men pussat hennes hjässa har jag gjort desto mer. Algot grät när Anton hämtade honom på förskolan, för han ville inte hem utan fortsätta leka. Barnen frågade varför och så försöker vi förklara att så är reglerna. Dom slussas sakta in i vår, de vuxnas, värld. Det tar så lång tid att förstå den. Hemma spelar han TV-spel, vi äter middag tidigt för alla är så trötta. Anton har gjort tacos och det tycker Algot är lyxigt för det är inte vanlig mat utan fredagsmat. Och innan solen går ner hinner Algot och Anton cykla runt Pildammsparken. Han säger att han älskar mig en miljon tusen mycket när han ska sova och det är jättemycket för så långt kan inte hans kompis Simon räkna till. Och så visar han hur man tar luft för att andas under vatten. Sen somnar han efter att vi justerat dörren hit och dit tusen gånger och att hans dörr nu är "perfekt öppen". Han gör tummen upp. Små historier, i en liten måndag, i ett stort liv.
