Jag lockade håret idag. Bestämde mig för att vara en hel och samlad person. Eller i alla fall försöka. Senaste veckan har varit ett pms-helvete. En sån vecka jag får för mig att jag har symptom av förklimateriet igen. Segt, minst sagt. Men å andra sidan hade det varit lite bättre promenader hem. Jag promenerar till jobbet ganska ofta, det är härligt för då är det lite lättare att hänga med i säsongsskiftningarna. På måndagar jobbar vi till 19 och då höll det precis på att bli mörkt. Jag jobbar vid Skeppsbron i Malmö så jag traskar igenom hela Malmö. Ish. Säljer kläder på Vinted, packar inte upp resväskan, bokar Airbnb till tågluffen, hyr ut sommarhuset och är mitt i en deadline. Konferens i Stockholm på måndag och tisdag. Bokar tåg och hotell, går till öronläkaren med Algot och köpslår med Anton om vem som ska ta utvecklingssamtalet med Idun. Puh. Det har med andra ord inte varit återhämtning i mitt huvud. Stackars kroppen, som jag plågat den. Det är så lätt att lyssna på en bok om menscykeln som säger så bra saker, att man ska ta hand om sig själv, ta menspauser och ge självkärlek. Synd hormonerna är programmerad helt exakt tvärtom. Ingen är så taskig mot en som dem. Speciellt inte när de är så bra på att prata i absoluta sanningar. Missförstå mig rätt, det är AShärligt att våren äntligen ger sig till känna. Men jag kan - på riktigt - känna mig helt förvirrad. Som att jag försov mig, missade tåget och sen gick av på fel station. ”Är jag verkligen framme nu?” Våra julstjärnor hänger kvar i våra fönster samtidigt som denna glass-bild bara är några timmar gammal. Ingen räcker till, en skön jävla tanke att ha med sig i livet. Varsegod!
