Jag satt och tittade i kalandern häromdagen och när jag insåg att det var 3 veckor fram till jul så var det som att luften gick ur mig lite. Tänkte med förvåning "redan" för att i nästa andetag känna "äntligen". Helt klart är att vi alla hanterat 2020 på olika sätt. En vän till mig sa i höstas när vi pratade om relationer att "är 2020 verkligen året vi ska döma varandra på?". Jag brast ut i ett gapskratt och sa "bra poäng". Det ligger ju något i det. Och antar att vi spurtar i mål på samma sätt. Jag drar olika växlar beroende på dagsform. Ibland kommer jag på mig själv att tänka "whats the point" och att det är ganska skönt att springa runt i mjukisbyxor. Andra drar på en extra växel med finkläder varje dag i december. Jag tycker det är något rörande i hur vi alla försöker hitta stunder att stötta upp oss själva på. Och så började jag fundera på vad som som varit det bästa med 2020 för mig personligen. Idun såklart (som föreviga kommer höra att hon föddes "det året det var corona"), och någonstans har vår familj mått bra av ett lugnare tempo detta året, så paradoxalt nog är jag glad för det. Och så är jag gladöver att jag sökte hjälp när jag mådde så dåligt efter jag slutade amma i våras. Det tog mig hela sommaren men under hösten vände allt och det är jag så tacksam för. Någon frågade mig "hur känner du dig?" häromdagen och jag svarade "som mig själv".
