Ibland känns mina helger som veckodagar och veckodagarna som helg. Men våren sätter ett fint ljus på allting, så det spelar ingen roll. Kolla så gulliga mina barn var i lördags. Jag stod och smygkollade när jag vaknade efter att ha somnat om. Måsarna väcker Idun okristligt tidigt. Jessica, Liana och Frankie kom och lörsdagshängde på vår gård. Jag (Anton) fixade kaffe och Jessica fixade bullar. Jag var så sur för Idun var så jobbig och jag var så trött, men någonstans är det där det blir så fint att umgås såhär. Allt får plats och det är ok. Idun var på ovanligt retligt - gnälligt - osjälvständigt - tvärt humör. Fattar inte hur så mycket kan få plats i en sån liten kropp. Det visade sig att en tand trilskades. En liten febertopp på söndagen och vi hade såhär mysigt i några minuter. Och mellan dig och mig var det lite gulligt när hon la handen först på kinden och sa "aj kind" och sen på huvudet och sa "ont huvudet". Snart är hon en människa som kan kommunicera med ord och inte gnäll! Can't wait! Och så denna surdegen. Mina kvitton. Anton, the love of my life, hjälpte mig. Den yttersta kärleksförklaringen. En timme in muttrade han "fy fan vad tråkigt detta är". Ibland (ofta) tycker jag att företagandet romantiseras lite väl mycket. Jag kunde relatera till detta inlägget från Jennifer som är nästan precis prick där jag själv är just nu i arbetslivet. Tackade i alla fall Anton för hjälpen med att bjuda på lunch på Ruths. Det var gott och härligt, men det stora lyxen var att äntligen ha lite tid bara han och jag (Idun sov i vagnen) på ett civiliserat sätt. Kändes bekant 💜
