[caption id="attachment_2147366361" align="alignnone" width="800"] Källa: här[/caption] Ville liksom komma med något peppigt idag, att det skulle vara en bra, fartfylld dag. Men så hade jag en sån där natt i natt då jag inte somnade förrän 04.30 imorse. En sån natt som jag hade varje natt i flera månader för snart 3 år sen. Snart är det alltså tre år sen en odiagnoserad postförlossningsgrej tog fart i mitt liv. Minns att jag nös precis innan tolvslaget 2015 och det blev startskottet för en sjuk vår 2016. Jag vet inte om jag någonsin skrivit så ingående om det, kanske för att det just förblev odiagnoserat. För att jag kämpade som ett djur för att hålla mig över vattenytan, för att komma vidare, även fast jag såg helt normal ut. Då har aldrig orken funnits att gå tillbaka, grotta ner eller förklara. För jag vet själv inte helt riktigt vad som hände. Men jag blev förkyld varannan vecka, ständigt sjuk och sen de eskalerande sömnproblemen. Ångesten, rädslan, paniken. Jag somnade aldrig innan kl 4 på morgonen i flera månaders tid. Det var först i april jag sökte vård, när jag förstod att jag inte kan "skärpa mig" ur det. När jag var på en resa i Nice med kompisar och grät mig igenom nätterna på badrumsgolvet medan alla andra sov och var vaken 48 timmar i streck. Satt panikslagen på en vårdcentral och skrek "hjälp mig" och läkaren tittade på mig och sa "vad vill du att jag ska göra". Så värdelöst. Jag hade turen att ha möjlighet att kunna hjälpa mig själv, att ha råd att söka behandling på andra sätt. Och sen dess är jag mycket bättre. Och det är mer än 1 år sen jag hade sån här natt. Men min kropp kommer fortfarande ihåg det, så det tar ganska hårt. Nuförtiden tar alltid Anton de flesta nätter då Algot eventuellt vaknar eftersom jag måste sova för att orka. Än idag är jag chockad över hur hårt det tog på mig. Men är så himla glad för att jag mår så mycket bättre idag, även om en sån här natt påminner mig om att fortsätta skynda långsamt och vägen framåt inte alltid är självklar. Även om det idag är självklart att avboka det som kan en sån här dag och ta det lugnt. Den läxan tog tid att lära sig. Att känna att man duger ändå. [caption id="attachment_2147366362" align="alignnone" width="800"] Källa: här[/caption] Men för att pigga upp det hela tänkte jag boka flygbiljetter till England idag. Till London, där delar av min familj bor. Också en sån sak jag skjutit upp och ändrat hela året - för att jag inte orkat. En av de största vinsterna i år är att jag blivit bättre på att prioritera och upptäckt att världen inte går under om jag inte är tillräcklig på alla plan i mitt liv. I år har energin räckt till JWHF, jobb, mitt äktenskap och Algot. Alla andra delar har i princip blivit lidande. Men i alla fall; i november är det äntligen dags för England. Längtar så himla mycket. Dels för det på många sätt känns som en del av hemma och för att jag är pepp på miljöombyte. Plus att jag vill leta upp den här väggen. [caption id="attachment_2147366360" align="alignnone" width="800"] Källa: här[/caption] På tal om miljöombyte så blir det ett litet redan till helgen. Vi åker över till Köpenhamn på fredag och lånar min brors hus där medan dom är i Stockholm. Så gulligt av dom att bara självklart bjuda in oss i ett enkelt andetag, känns så himla omhändertagande på något sätt. Är i alla fall pepp på Köpenhamn - vi ska sikta in oss på Nørrebro denna gång!
