Idag åker vi till England, till min familj over there. En resa jag skjutit upp säkert fyra gånger i år. Jag har varit för trött för att orka packa en resväska. Det är den banala men ändå helt legitima anledningen till att ställa in. När hjärtat går upp tre tusen slag inför tanken på ytterligare en sak att göra = don't do it. Så även om det varit ganska jobbiga sms och samtal som inleds med ett skamset "förlåt" så har det varit helt rätt. Inte minst för att jag ser så sjukt framemot att åka nu, vilket bevisar att det var och är helt rätt. Längtet. Ganska underskattat ändå. Det är snart ett år sen jag var på en flygplats. Det har aldrig gått så lång tid under tiden jag varit tillsammans med Anton. Jag vet hur det låter, inte minst i dessa klimattider. Men vi har alltid älskat att resa och lagt vårt krut där. Nu lägger vi det någon annanstans. Uppenbarligen. Även om jag fortfarande längtar ut ganska mycket ibland och inte minst - efter min familj. Vi ses inte så ofta men i en familj utan speciellt mycket familjemedlemmar så blir de man har ganska viktiga eller kanske ömtåliga. Man vill ta hand om det man har. Och så hittar man sin trygghet där man behöver. Jag har lite av min här. Känslan av att få lov att vara en del av något. Också underskattat (och efterlängtat). Algot är i alla fall sjukt pepp på att flyga, för han tror ju det är en leksak fortfarande. Här är i alla fall fler gånger vi varit i England - 1 2 3 4 5 6 7 8 9 10
