Jag har lust att skriva att sommaren kan ta sig i röven. Men jag ska låta bli. Igår låg jag i sängen hela dagen och hade ont i magen. Ett magkatarrs-anfall föll ner från ingenstans. Innan jag själv drabbats av magkramper i denna kalibern hade jag svårt att ta magkatarr på allvar. Som när man är förkyld eller stukat foten. Men det finns ju olika grader i helvetet. Låt oss säga att detta var en grad för mycket. Vi åkte hem till Antons föräldrar i ren desperation. Mest min desperation men ändå. Ironiskt att jag hade ett blogginlägg i huvudet som jag tänkte döpa ”Idun ger mig magsår”. Det skulle handla om att 1,5 års åldern verkligen inte är min favoritålder. Det är som att svära i kyrkan, men jag tycker ändå mitt nuvarande tillstånd ger vatten på min kvarn. Skönt att Algot verkar nöjd med sommarlovet ändå. Typ första året han verkligen fattar konceptet. Det är bara mitt inprogrammerade mamma-samvete som får kortslutning. Som mest vill skrika ”sommaren kan skita ner sig.”
