<a href="https://www.bloglovin.com/blog/21036677/?claim=8se84gexf97">Follow my blog with Bloglovin</a> Jag var tre dagar i Helsingborg förra veckan, jag kom hem igår. Det var verkligen så himla härligt. Mest för det var så skönt att komma hem sen igen. Ibland känns det som att jag brottas med mig själv. Törstar efter att uppleva något nytt, eller åtminstone annat. Men så längtar jag alltid till sist hem och känner en viss lättnad när jag kryper ner i min egen säng. Jag har alltid tänkt att jag är en äventyrlig person utan att nödvändigtvis definiera vad det betyder för mig personligen, utan ofta följt någon halvt påhittad mall. Jag minns en gång när jag grät i smyg på en festival, jag sa att jag slagit mig men egentligen var det för jag kände mig så himla obekväm i den miljön. Jag kände mig fel som inte tyckte det var lika kul som alla andra men kunde ändå inte låtsas mig till att ha kul. Det var som om kroppen fick en allergisk reaktion och skrek “vad gör du!?“. Jag läste en text som någon som la ut på Instagram igår, om att medan alla andra pratade om alla sociala saker de skulle ta igen efter pandemin så såg hon mest framemot att lunka vidare i hennes takt. Jag skrev att jag kände igen mig. Missförstå mig rätt, jag gillar middagar med vänner och kan till och med uppskatta ett mingel då och då men detta året har jag verkligen insett hur mycket egentid jag behöver för att må bra. För att hjärnan ska fungera och kroppen inte ska behöva skrika. Jag är fortfarande samma tjej som hon som grät på festivalen. Utan pandemin hade jag nog kört på i samma takt några år till. Det är det som jag kände förväntades av en, både från mig själv och från andra. Men den lättnaden kroppen kände när allt slog i en annan takt visade helt klart vägen framåt för mig. Istället för att visa vart skåpet ska stå stup i kvarten, vill jag heller follow the beat of my own drum.
