Jag skulle ha varit på utbildning i Varberg just nu. Som jag anmält mig till i april och sett framemot. Istället är jag hemma med höstens dunderförkylning. Kändes surt. Men rätt. Inte ens panodilkulturen kunde hjälpa mig här. Och så försöker jag göra slut med den och bli tillsammans med en snällare typ, en som tar hand om mig själv. Men inte utan både FOMO och skuldkänslor. Jaja, vi har alla bättre och sämre sidor. Annars mitt i hösten och har typ inget emot det. Sorgen efter att vi förlorade Antons pappa i somras guppar som en ensam båt på ett öppet hav med lätt vind och vardagen försöker segla bredvid. Ibland har den försprång och ibland ligger den långt där bak. Men varje dag saknar vi honom. Fick bara lust att säga det. För så är det.
