Det dröjer inte jättelänge förrän det är jättetrist, ute, visst visst, men just nu tycker jag sista sucken är helt ljuvlig. Och fram tills ett par dagar sen tycker jag det varit så fint i höst. Sen kom konservburken som är Malmö på vintern. Men sen igen så kommer ju våren i februari så vi kanske kan stå ut. Man har ju klarat 2020 hittills. Jag är verkligen så dubbel till detta året. Det har blivit så sinnessjukt tydligt hur snabbt allt gick innan. Idun som inte vet annat. Tänk så blir tiden innan 2020 något jag, Algot och Anton berättar om för Idun. Hur det var och om sånt man gjorde innan hon fanns. Läste en skitdeppig krönika om kulturarbetarna, att konsten och kulturen kommer dö. Att vi kommer berätta för våra barn om hur man förr satt i stora folksamlingar och tittade på en scen och klappade händerna när det var klart. Ser att operan kämpar på med att livsända konserter men jag vet inte. Jag längtar efter att få känna basen vibrera under fötterna och bli glansig i ögonen när någon sjunger från magen. Hoppas restaurangernas uteserveringar få lov att vara öppna hela vintern. Så länge det inte blir en vargavinter kan man ju enkelt sitta ute på ullstrumpor och mössa ändå till våren här i skåne. På en bra dag. Men såna ska ju också finnas. För ett par veckor sen åt jag lunch med Anton på Plant Magic Kitchen i Malmö. Ett sånt eldsjäls-love-what-you-do-ställe som man verkligen hoppas kommer finnas kvar.
