[caption id="attachment_2147372845" align="alignnone" width="800"] Källa: här[/caption] Idag är det sju veckor sen Idun föddes. Jag försöker skriva om förlossningen men vissa saker tar helt enkelt lite tid att bearbeta. Man behöver förstå saker själv, bestämma själv vad det betyder för en, innan någon annan ges möjligheten att färglägga ens upplevelse. Eller jag behöver det. Det är så jag orkar berätta om mitt liv. Och sju veckor, visar det sig, är ingenting. Algot frågor mig ”kan du springa nu, mamma?” Eftersom jag de sista veckorna av graviditeten försökte trösta oss båda med ”när bebisen är ute kan vi springa tillsammans igen”. En naiv tanke, men en som vi båda behövde just då så jag försöker inte vara så hård mot mig själv nu när jag inte alls kan springa. Jag är fortfarande lättat att vara fri från graviditeten. Den känslan var nästan omedelbar när Idun gled ut i sista krystningen. Känslan att få vara…ifred. Jag slog bort barnmorskans händer som en reflex när hon kände på min mage timmarna efter förlossningen. Anton fick hålla mig i händerna för att hon skulle kunna göra sitt jobb. Jag var så otroligt trött på att bli petat på, ville bara ha tillbaka min kropp. Och även om det är en befrielse att graviditeten är över, så längtar jag fortfarande efter mig själv på vissa sätt. Efterdyningarna är stundvis frustrerande. Ibland är det så tydligt hur kroppen fortfarande jobbar. Hela tiden. Även om foglossningen släppt nästan helt, amningen funkar, bröstvårtorna har läkt och jag nästan kan knipa av kiss-strålen helt nu när jag går på toaletten. Men jag orkar inte ha Idun i bärsele än för mitt bäcken känns för skört. Jag får lätt ont i ljumskarna, svårt att hålla magen på plats vid längre promenader och oroar mig fortfarande lite för mitt underliv. Att oroa sig är så energikrävande. Något hormonerna spär på. Förutom allt det fysiska så är det något av det jobbigaste för mig att få barn. Jag är hormonkänslig i vanliga fall, så en graviditet och en förlossning är som en katapult in i ångesten och ängsligheten. Jag har lätt till katastroftankar och orkar, helt själviskt, inte läsa några som helst nyheter just nu. När någon går upp i falsett över Corona, börsen eller klimatkrisen ber jag dem låta bli. Jag visste att ångesten skulle bli jobbig, men bara för man vet minskar den inte i intensitet. Panikångest och dödsångest är extremt våldsamt. Men mindre skadlig denna gång för jag pratar mer om den - speciellt med Anton som är min närmsta person. Förr hanterade jag min ångest helt själv och hulkgrät när ingen såg. Den sortens ensamhet är farlig, tänker jag. Så nu väcker jag Anton mitt i natten när jag behöver, eller går ut i köket när han lagar mat och säger ”nu har jag ångest”. Att våga lita på någon mitt i de känslorna är att hjälpa sig själv, har jag lärt mig. Som när jag kom in till förlossningen, så grät jag och sa direkt "jag är rädd" till barnmorskan som tog emot oss. Hon höll då min hand till jag släppte den. Hormoner är jobbiga för det är som att sitta i förarsätet i en bil men där någon annan trycker på pedalerna. Det ser ut som om man kör själv och allt är som vanligt men egentligen är man livrädd och försöker desperat att få tillbaka kontrollen. Man behöver alla fem växlar i livet för att må bra. Men just nu svänger det vilt mellan gasen i botten och att tvärnita. Och det tycker jag stundvis är extremt påfrestande, även om jag vet att det kommer plana ut med tiden. Men så kan livet vara sju veckor post-förlossning, antar jag. Behövde bara säga det till någon.
