Idun Idun Idun Idun Idun.... i love you kiddo, men herregud vad trött jag är. Jag vet inte varför folk pratar om att det är så svårt i början, jovisst, omställningen, men sen när man själv och alla andra gått vidare i livet och hela amen-du-är-ju-nyförlöst-toleransen är borta och barnet blir en riktig person. Då ska gudarna veta att spelreglerna ändras. Livet fortsätter helt plötsligt som vanligt fast med en extra tyngd som osynliggörs under epitetet "det är normalt". [gallery columns="2" size="full" ids="2147375453,2147375456"] Hon har varit i något mega-bauta språng samtidigt som hon har börjat gå. Kanske blev världen för stor för snabbt för hennes hjärna för hon verkar behöva mig mer än någonsin på nätterna. Sist jag sov så med henne som jag gjort senaste veckorna, var när hon var tre dagar och allt hon ville var att ligga på mig som om jag vore hennes madrass. En dag bröt jag ihop och skrek något om "att få ett barn till var en riktig dålig idé". Dagens efter fick jag min mens. Them old hormoner alltså. Så vad gör man? Man släpper allt annat. Jag tvättar inte håret, jag orkar inte ta på mig roliga outfits, jag ringer inga kompisar, har tre veckor gammalt nagellack på naglarna, listan med osvarade mejl är evighetslång, jag orkar inte träna och tvätthögen växer på tvären. Men jag mår bra, mina barn mår bra och jag har väldigt kul på jobbet just nu. Tre bra, stabila pelare i livet. Då spelar frillan mindre roll, I guess. Nu ska jag support a local och köpa hämtmat för att rädda vardagslivet på hemmaplan. Två bra flugor i en smäll.
